HEMLIGHETER MELLAN RADERNA

JK Rowling skapade mystik och hemligheter i sin värld –
men vissa gåtor är inte för Harry och hans vänner att lösa.

Böckerna och filmerna är fulla av påskägg.

S

ommaren 2003. Jag är fjorton år gammal och på väg till ett kollo i Alingsås, ombord på en abonnerad gammal buss. Jag är åksjuk men det gör mig inte så mycket. Jag sitter nämligen och läser den senaste Harry Potter-boken, ”Fenixorden”, tillsammans med min bästis Erik.

I kapitel sju läser vi om hur Mr Weasley knappar in 62442 i en magisk telefonkiosk, på väg att ta Harry till Trolldomsministeriet. Mitt i en mening märker jag att Erik inte längre läser, utan pillar med sin telefon. Jag är på väg att armbåga honom, men han visar mig mobilen först och börjar knappa in ett sms. (Det här var på den tiden man skrev sms med nummerplattan.) Han slår in 62442, och skriver ut ordet ”MAGIC” på skärmen.

J

ag ler brett. På grund av denna lilla detalj som Erik klurade ut, kändes det plötsligt som att vi gjorde mer än att bara läsa en bok. Det kändes som att JK Rowling valde just oss för att lösa gåtan.
På nätet i dag märks det att känslan vi fick ombord på den där bussen är en som hon skänkt de flesta av sina läsare. Otaliga Reddittrådar och Wikipedia-artiklar avhandlar referenser och dolda budskap i Harry Potter-världen. Och de förnyas ständigt.

Det hjälper kanske att de flesta som skriver är så kallade ”millennials”. En generation som tror på idén om att popkultur på något sätt bör överlista sig själv hela tiden.

Få författare har dragit lika mycket nytta av den ideologin som Rowling, som i åratal efter böckernas publikation svarat på frågor och fortsatt avslöja detaljer om sin franchise. Att Albus Dumbledore var homosexuell,
att Hermione skulle kunna vara svart, att Lupin egentligen inte skulle ha dött och att Alan Rickman redan i första filmen, långt innan de sista böckerna var färdigskrivna, visste hur hans rollfigur skulle göra sin sorti.
Det är nog inte helt överraskande att man får strax under en miljon träffar om man googlar ”JK Rowling secrets”.

Men efter så många års upptäckter av påskägg och dolda budskap måste jag erkänna att jag blivit lite blasé. Vid det här laget har Rowling uppdagat så mycket om sina böcker i efterhand att informationen kan sammanställas till en helt egen bok. Ett facit, för den som inte fattade den ”egentliga”
historien bakom Harry Potter-böckerna.

D

et är lite som Claire Fallon på Huffington Post skrev förra året: ”JK Rowling förstör Harry Potter – och det är vårt eget fel”. För i slutändan är det fansens uppskattning av de sensationella avslöjandena som fått Rowling att ge oss mer och mer. Likt guld-fisken som aldrig begrundar när den ska sluta äta så har fans och medier inte heller känt av när referenskulturen blivit övermättad.

För när jag satt på den där bussen var det inte upptäckten i sig som gjorde scenen fantastisk. Det var att jag fick leva mig in i en värld som var färggrann och spännande, som sen blev mer fulländad av det lilla påskägget min vän hittade.
Än så länge verkar trailern till nästa kapitel, ”Fantastiska vidunder”, ha kommit undan med väldigt få kluriga referenser i alla fall. Samma gäller pjäsen ”The cursed child”. Tur är väl det.

Men det återstår ju fortfarande att se, så klart. Vem vet vilka hemligheter Rowling kommer avslöja i efterhand?

Min enda förhoppning är att åksjuka fjortonåringar på dammiga bussar fortsätter uppleva magin i upptäckten av ett påskägg, en hemlighet som kanske bara de vet om, snarare än att rycka på axlarna för att de
redan läst om det i en Buzzfeed-artikel.

 

10 påskägg i Harry Potter

1. Spegel, spegel. I ”Harry Potter och de vises sten” beskrivs en text som är inristad längs med Mördspegelns ram. I den engelska versionen står det ”Erised stra ehru oyt ube cafru oyt on wohsi”. Rotvälska, skulle man kunna tro. Men om man läser texten baklänges står det ”I show not your face but your heart’s desire” eller ”Jag visar inte ditt ansikte, utan ditt hjärtas önskan” på svenska.

2. En Nickning. När Nästan Huvudlöse Nick bjuder in Harry till sig dödsdagsfest i filmen ”Harry Potter och hemligheternas kammare” kommer det fram att Nick dog år 1492. De med koll på kolonialhistoria vet att det var året Christofer Columbus åkte över Atlanten på jakt efter en ny passage till Indien. En smygande referens till filmens regissör, som själv heter Chris Columbus.

3. Stavningskontrolleri. Kollar man noga när Weasley-tvillingarna visar Harry hur man låser upp Marodörkartan i filmen ”Harry Potter och fången från Azkaban” ser man att ”Moony” (från ”Moony, Wormtail, Padfoot & Prongs”) stavas ”Mooney” på kartan. Ett oförlåtligt stavfel enligt puristerna; en homage till Karl Mooney, VFX-chefen på filmen, enligt filmteamet.

4. Metapotter. När Hagrid och Harry lämnar Svartvändsgränd samt när Gyllenroy Lockman poserar inför en fotograf i filmen ”Harry Potter och hemligheternas kammare” kan man se flera förstaupplagor av Harry Potter-böckerna på bokhyllorna i bakgrunden.

5. Dumbledörr. I både Harry Potter-böckerna och filmerna måste man först passera en stor gripstaty i brons för att komma vidare till trappan mot Dumbledores kontor på Hogwarts. Det engelska ordet för grip är griffin, och i det här fallet är gripen en dörr. Alltså på engelska en ”griffin door”. Dumbledores humor är torrare än man tror.

6. 26-årsregeln. I filmen ”Harry Potter och de vises sten” kan man se hur en chokladgroda smiter ur händerna på Harry och hoppar ut genom fönstret i tågkupén på Hogwartsexpressen. Det är inte officiellt förklarat vad som sen händer grodan, men i epilogen till filmen ”Harry Potter och dödsrelikerna, del 2” kan man se en chokladgroda klättra in i kupén där Potter- och Weasley-barnen sitter – 26 år senare.

7. Sjuhelvetes många sjuor. Siffran sju dyker upp varenda hörn av Harry Potter-universumet och är, enligt den magiska världens mytologi, den mäktigaste siffran som finns. Se sidan 118 för några exempel!

8. Extra mycket rackartyg på Marodörkartan. Ett av de busigare påskäggen i Harry Potter-filmerna är från eftertexterna till ”Harry Potter och fången från Azkaban”, där man ser rollistan rulla förbi på en animerad version av Marodörkartan. Kollar man noga kan man se två par vacklande fotavtryck som är inträngda i en alkov, och står lite väääl nära varandra.

9. Reliker i alla hörn. Symbolen för dödsrelikerna dyker först upp i de senare böckerna som JK Rowling skrev. Men i filmatiseringarna syns de redan i början. I klotter på pergament, på bokomslag, i form av smycken. Det finns till och med en scen i ”Harry Potter och den flammande bägaren” där Dumbledore står i sitt kontor och muttrar att han känner att han glömt något, medan golvuret framför honom är formad med samma triangel, cirkel och linje som utgör Dödsrelikerna.

10. Snapes hemliga formel. Snape sätter verkligen tonen för hans och Harry’s relation i den första trolldryckslektionen i ”Harry Potter och de vises sten”. Professorns första ord till honom är “Vad får jag om jag tillsätter smulad rot av afodill i en dekokt på malört?”. En konstig fråga som Harry, av förklarliga skäl, inte har något svar på. Men det finns mer bakom frågan än man skulle kunna tro, särskilt om man ser till floriografin – det viktorianska blomsterspråket. Afodillen kommer från liljesläktet, alltså ”lily” på engelska, samma som Harrys mammas namn, vars symbolik betyder ”min ånger följer dig till graven”. Malört är, i samma anda, symbolen för avsaknad, eller död. Snapes underliggande budskap skulle då kunna vara ”Jag ångrar Lilys död”.

JK Rowlings inspirationskällor

Grekisk och romersk mytologi

• Fluffy, den trehövdade hunden som Hagrid sa att han fick från en ”grek på puben” är uppenbarligen Kerberos, som vakar över ingången till dödsriket, och greken är ju således Hades.

• Kentaurerna i den förbjudna skogen.
• Fenixen från ”Ovidius berättelser”.
• Alla namn i hela bokserien.

Svärdet i stenen

• Harry drar Gryffindors svärd ur en hatt.
• Harry är en oerfaren pojke som trott sig vara obetydlig hela livet tills han introduceras för magi.
• Extremt tydliga liknelser mellan Merlin och Dumbledore.

Canterbury tales

• Sagan om de tre bröderna från Tales of Beedle the Bard är väldigt lik berättelsen ”The pardoner’s tale” från Chaucers ”Canterbury tales”.

JRR Tolkien

• Longbottom Pipeweed är den finaste piptobaken i The Shire. Neville Longbottom råkar sedan bli extremt duktig på herbologi och växter.
• Butterbeer vs Butterbur? Barliman Butterbur var den glömska men snälla gästgivaren på The Prancing Pony i Fellowship of the ring.
• Wormtail och Wormtongue. Grima Wormtongue är Sarumans sluga träl. Wormtail (Peter Pettigrew) är Voldemorts sluga träl.

• Black Riders och Dementors  är väldigt lika.
• Shelob och Aragog – stora blodtörstiga spindelhonor.