”JAG VAR BESATT AV MAGI”

Intervju med Eddie Redmayne

I fjol gjorde han succé i kritikerrosade ”The Danish girl” mot svenska Alicia Vikander. I år spelar 34-årige Eddie Redmayne huvudrollen i ”Fantastiska vidunder”.

– Jag är livrädd för Harry Potter-­fansen, säger han när Aftonbladet möter honom i Los Angeles.

Det är svårt att föreställa sig en hyggligare stjärna än 34-årige Redmayne. Den brittiske skådespelaren som i december 2014 gifte sig med Hannah Bagshawe och i juni i år fick dottern Iris, tycks alltid bära ett litet leende på läpparna.
Det gör han också den här dagen, när han i jeans och ljusblå skjorta är på plats i Beverly Hills för att inleda lanseringen av storsatsningen där han bland annat spelar mot Colin Farrell och Zoe Kravitz.

Med tanke på att han vann en Oscar för porträttet av den rullstolsbundne vetenskapsmannen i ”The theory of everything” och Oscarsnominerades för insatsen mot Alicia Vikander i ”The danish girl” skulle man kunna tro att hans självförtroende är på topp, och att det senaste i raden av uppdrag är ren rutin.
Men inget kunde vara mer felaktigt.

– Jag känner av pressen från världens alla Harry Potter-fans. Jag vill absolut inte göra bort mig.
Han uppger att han kände av liknande fjärilar i magen när han porträtterade Stephen Hawking.
– Då var min första tanke att Stephen skulle se filmen. Sen blev det ännu mer nervöst när jag tänkte på fansen.
Han knackar skrockfullt knogarna mot bordets träskiva.
– Det enda man kan göra är att ligga lågt, göra sitt bästa, jobba så hårt det bara går och hoppas att allt löser sig.

FAKTA

Eddie Redmayne

Ålder: 34 år. Familj: Frun Hanna Bagshaw och dottern Iris May. Bor: London. Tidigare filmer i urval: ”The theory of everything”, ”The danish girl” och ”Les Misérables”.

Hittills har inga Harry Potter-historier floppat.
Det både lugnar och skrämmer Redmayne.
De tidigare filmerna var versioner av böckerna. Det här är den enda versionen som finns. Den skrevs direkt för att bli film.

I ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem” porträtterar han Newt Scamander, en magiker och zoolog som vänder upp och ner på 1920-talets New York när han släpper lös en hel väska full med magiska varelser.
– Det otroliga Jo (författaren JK Rowling, reds anm,) gjort den här gången är att hon byggt ihop flera genrer. Det börjar som en thriller innan historien blir riktigt mörk, för att sen blanda humor och romantik.
– Hon lyckas göra det utan att det känns styltigt eller medvetet. Det är inte många som klarar sånt.

I filmen jagar de amerikanska magikermyndigheterna britten medan Newts samling av farliga varelser löper fritt över hela Manhattan.
Medan trollkarlen kämpar för att reparera sitt misstag växer klyftan mellan New Yorks magiker och de som inte gillar dem.

– Jag lockas av Newt eftersom han är komplicerad, säger Redmayne belåtet och tar en klunk ur den medhavda Starbuckskoppen.
– Han är ingen genomsnittshjälte. Faktum är att han är rätt retsam och vass. Han trivs bättre i sin egen värld eller i sällskap med sina varelser, än han gör med andra människor. Det är först längre fram i berättelsen som Newt vågar sänka garden och se andra personer som brinner för något. Det tar tid att tycka om honom och man måste liksom hänga med honom ett tag.

ven om Redmayne gladeligen hoppade på rollen var han ingen expert på Harry Potter.
– Jag hade läst de första böckerna eftersom min lillebror var besatt av dem. När jag började se filmerna kändes det som om jag sögs in i den här extraordinära, magiska, hypnotiska världen som jag tyckte var så vacker och skickligt skapad.

”Fantastiska vidunder” är regisserad av David Yates, som tidigare gjort ”Legenden om Tarzan” med Alexander Skarsgård, men framför allt är känd för att ha hållit i taktpinnen i de fyra senaste ”Harry Potter”-filmerna.
– Första gången jag kallades till ett möte med David fick jag inte veta vad det gällde. Det var vinter och vi träffades på en klubb i Soho i London.

edmayne kom dit med sin gamla klassiska resväska – ett sammanträffande som fick det att se ut som om han redan förberett sig för rollen som Newt.
– Det är faktiskt sant och lite generande, säger han med ett skratt.
– Men det är min jobbväska.
När han ser den frågande blicken fortsätter han:
– Min pappa jobbade i city och hade alltid med sig en portfölj. I mitt försök att ha ett anständigt jobb lägger jag all min research i väskan och bär med mig den överallt.

– Jag satt vid öppna spisen när David började berätta handlingen. Snart kom han till avsnittet med, ”och det är en speciell väska”. Då sa jag ursäktande, ”Jag är ledsen, men jag är inte en sån som dyker upp utklädd till Superman eller någon annan rollfigur. Det här är faktiskt min favoritväska”.
Han skrattar gott.
– Nu vet jag inte hur jag ska göra. Går jag omkring med väskan när filmen släpps kommer folk att tro att jag har blivit galen.
– Ibland har jag en konversation med mig själv: ”Nej, Eddie, du behöver inte sluta använda väskan på grund av vad andra tycker. Men om du inte gör det kommer folk att tycka att du är en idiot”.

an har i alla fall ingen trollstav i väskan.
Ändå har det lagts mycket jobb på den och de andra stavarna som han och hans kollegor använder i filmen.
– Vi fick designa dem själva, utropar han som om han fortfarande knappt kan tro det.
– Redan under scentestet sa de åt mig att välja trollstav. Jag var skräckslagen och kände mig som jag var nio igen.
Han imiterar känslan av att vara stressad och låtsas svettas.
– Det var som första gången man gick på disco. Det känns som det bästa och största i världen. Men sen när man står där drabbas man av total scenskräck. Det är liksom – vad gör jag nu?

Stelheten överraskar, med tanke på att han som barn var besatt av magi.
– Det fanns en plats i London som nu när jag tänker tillbaka på den känns väldigt mycket Harry Potter. Den låg precis vid Charing Cross. Jag vet inte om den finns kvar i dag, det var vid den där slitna tunnelbane-stationen, längst in på en återvändsgata.

– Jag tror den hette Davenport. Det var en magiaffär dit professionella trollkarlar gick för att köpa såna där kistor som de använde för att såga folk mitt itu. Jag brukade gå dit, hänga runt trollkarlarna och älskade när de visade mig tricks.
En som minns pojkens brinnande intresse är hans farmor.
– Hon är 95 och bor i Edinburgh. När jag hälsade på henne brukade vi gå Edinburgh runt i jakt på magiaffärer. När hon hörde att jag fått rollen ringde hon och sa, ”Äntligen, Eddie!”.
Men någon karriär på området försökte han sig aldrig på.
– Nej. Jag var bra på att titta på, men rätt usel på att trolla, haha.

ed tanke på att ”Fantastiska vidunder” bara är den första i en serie på fem filmer har han tid att lära sig.
Något som han tycker sig ha bemästrat är glömskeförtrollningen. Men det tog tid.
– Jag fick det inte att fungera i början. Det kvittade vad jag gjorde. Till slut sa jag att jag skulle gå tillbaka och se Emma Watson i filmerna. Hon var ändå bäst på det.
Han skjuter upp en hårslinga som glidit ner i pannan när han fortsätter.
– Jag hade inte sett det tidigare, men hon är så närvarande och vänder sig så mjukt. Ibland är det så lite som krävs. Det här har gjort att min respekt för hennes och de andras jobb har blivit så mycket större.

Glömskeförtrollningen är inte det enda Redmayne slet med.
I sju månader gick han på gym, lyfte skrot och byggde muskler.
– Allt för att det var en scen i filmen där jag skulle ta av mig på överkroppen. Jo sa att hon ville att man skulle se att Newt hade blivit biten och att han hade flera gamla ärr. Samtidigt sa hon att hon ville att man skulle se att han var i galet bra form.
Han ler plågat.
– Jag hade inget annat val än att ägna månad efter månad åt stenhård träning.

är scenen till slut spelades in var han inte så lite stolt över resultatet.
Men nu verkar det som om han får hoppas att den finns med bland bonusscenerna på dvd:n. För i filmen är den inte med.
– Till mig säger de att den är bortklippt.
Han gör en konstpaus innan han fortsätter med ett skratt.
– De har antagligen gjort tittarna en tjänst.
Här ligger sannolikt en del av det som gör Redmayne så lätt att tycka om. Han sätter sig aldrig på några höga hästar utan driver ofta med sig själv och sina egna tillkortakommanden. Samtidigt inser han hur lyckligt lottad han är och poängterar det gärna.

– Bland det bästa med det här jobbet är de unika personer man får träffa. Inför inspelningen besökte jag en spårare. Han visade mig hur han spårar djur i skogen.
Redmayne far upp ur stolen, full av energi.
– Hans ben var så här, säger han och visar på ordentligt mellanrum mellan knäna.
– Tårna var också helt särade. Han sa att det var det bästa sättet att smyga ljudlöst. Jag tyckte det verkade logiskt. När jag skulle härma honom kändes det som om jag fann min inre Buster Keaton, haha.

TEXT