SÅ KOM HARRY POTTER TILL SVERIGE

Hemligheterna bakom omslagen, kontroverserna och exakt så nära var det att Harry fick byta namn…

I begynnelsen skapade JK Rowling Harry och ­Snape. Men den första boken simmade inte själv över Nordsjön. För resan krävdes ett gäng förlagsrookies, en ­rutinerad översättare och en något förvirrad illustratör.
Och förstås: hundratusentals längtande läsare.

xakt såhär gick det till. En vårkväll 1997 la sig redaktören Annika Seward Jensen till sängs hemma i radhuset för att läsa ett outgivet bokmanus av en engelsk debutant. Texten var utskrivet på vanliga A4-sidor och Seward Jensens

FAKTA

Annika Seward Jensen

Ålder: 52 år.
Bor: Stockholm.
När det begav sig: Förläggare för Harry Potter-serien fram till bok fyra.
Yrke i dag: Förläggare på Telegram förlag.

förväntningar var i princip obefintliga. Grön i bokbranschen var hon ännu inte särskilt insatt i barnlitteratur – i synnerhet inte lågstatusgenren fantasy. Ändå krävdes det inte mer än några kapitel för henne att falla. En klassisk saga i modern tappning. Realistiska inslag – och magi på det. Utan att ha läst ut hela manuset sa hon direkt: ”det här tar vi”

– Men det var ingen dramatik. Jag var faktiskt inte ens särskilt upphetsad över att det var bra. Då visste jag ju inte hur många dåliga manus jag skulle få läsa under åren, säger Annika Seward Jensen, under denna tid anställd på Rabén & Sjögren.

Manuskriptet om den 11-årige trollkarls-killen blev det första hon någonsin köpte in som redaktör. Ett faktum som osökt leder till två frågor: 1. Hade Annika Seward Jensen övernaturliga läskrafter? Eller 2. Använde hon ”locka till sig-besvärjelsen” för att dra till sig en blivande världssuccé?

Svaret på båda frågorna är nej. Enligt redaktören var varken utomjordisk kompetens eller trollformler inblandade i historien om hur manuset kom till just henne och in i sovrummet i Stockholmsförorten Norra Ängby. Bara gediget förlagsarbete fick just henne att få nys om det i dag mytomspunna manuset.

För den ännu opublicerade boken, utskriven på vanliga A4-papper, var förstås ”Harry Potter and the philosopher’s stone” av den då helt okända Joanne Kathleen Rowling. Den allra första boken i serien som skulle komma att säljas i över 450 miljoner exemplar världen över (källa, Times).

et var Mona Eriksson, senior redaktör på Rabén & Sjögren, som i utlandsarbetet stött på bokens agent, Christopher Little. Tolv
refuseringar till trots – denna herre med ögonbryn buskiga som mindre golvmoppar såg potential i den ensamstående mamman Joanne Rowling och hennes fantasivärld. Till sist nappade det lilla engelska förlaget Bloomsbury publishing på att trycka blygsamma 500 inbundna exemplar. Men redan innan ”Harry Potter and the philosopher’s stone” landat på den brittiska marknaden arbetade nu Christopher Little på att kränga Potter-rättigheterna till andra länder. Så kom tipset till Annika Seward Jensen som läste och sa ja.

Förhandlingsläget för Little var inte direkt lysande – en debutant i genren fantasy – därför såldes kontraktet till Sverige för småpengar.

– Manuskriptet var extremt billigt. Inte ens 20 000 kronor, säger Cecilia Knutsson, så småningom redaktör och förläggare för Potter-serien i Sverige.

Enligt en i efterhand vansinnig pessimistkalkyl räknade förlaget med att ”Harry Potter och de vises sten” skulle få en normal försäljning i Sverige: ungefär 4 000-5 000 exemplar. Först gällde det förstås att skriva kontrakt. Varför kom det aldrig? I över ett år jagade man Christopher Little innan avtalen skickades över.

– Vi blev oroliga och frågade ”Är det något knas?”. Men då hade Warner Brothers redan köpt filmrättigheterna till de två första böckerna i serien, och allt började rulla igång, säger Annika Seward Jensen.

Fortfarande kunde dock ingen ana att Harry Potter snart skulle skölja över världen som en förtrollad tsunami.

samma veva som manuset om den 11-årige halvblodstrollkarlen köpts in fick Annika Seward Jensen i uppdrag att starta barn- och ungdomsförlaget Tiden. Dit tog hon med sig Harry Potter, som skulle bli den första att ges ut på den nya etiketten.

Arbetsgruppen kring den första svenska Potter-boken blev ett litet gäng nykomlingar i bokbranschen: frilansredaktören Cecilia Knutsson, försäljningschefen Sara Lindegren och Annika Seward Jensen som förläggare och ansvarig redaktör.

– Då var fantasy ingenting som jag läste. Det var lite lågstatus, och jag tyckte att det var jobbigt med massa konstiga saker som hände, minns Cecilia Knutsson.

FAKTA

Cecilia Knutsson

Ålder: 46 år.
Bor: Stockholm.
När det begav sig: Redaktör och så småningom förläggare för Harry Potter-serien.
Yrke i dag: Publicistisk chef på Rabén & Sjögren, förläggare för den svenska utgivningen av ”Harry Potter och det fördömda barnet”.

Inte heller Annika Seward Jensen var någon fantast av genren.

– Jag tror inte ens att jag tänkte ordet fantasy när jag läste det här manuset. Däremot älskar jag den engelska dockskåpslitteraturen, Enid Blyton, barndeckare med många smörgåsar och chocolate cakes. Idag kan jag sätta massor med ord på vad jag tyckte var bra med Harry Potter. Men den spontana upplevelsen då var bara ”det här är så fräscht!”, säger hon.

För att föra över det engelska manuset till svenska behövdes en översättare med stenkoll på den brittiska barn- och ungsdomslitteraturen. Någon med vana att översätta internatskolemiljö och litterära trollkonster. Valet föll på

Lena Fries-Gedin, som tidigare översatt både sagor och böcker om drakar.

– Vi ville att ”Harry Potter och de vises sten” skulle andas klassikerkänsla. Och då var det ju Lena som gällde. Problemet var bara att hon hade bestämt sig för att börja trappa ner, till och med gått i pension, säger Annika Seward Jensen.

Redan här visste förlaget att de skulle bli sju böcker om Harry Potter att översätta för Lena Fries-Gedin.

– Och jävlar vad hon fick jobba sen… säger Annika Seward Jensen, med en udd av dåligt samvete.

jälv minns översättaren Lena Fries-Gedin övertalningsprocessen på ett något annorlunda vis.

– Nej, nej, nej. Jag hade ingen aning om att det skulle bli sju böcker! säger hon.

Pensionär hade den före detta språkläraren visserligen hunnit bli, men hon tog fortfarande uppdrag.

– Trappa ner? Nej så var det inte. Jag hade tänkt att fortsätta översätta. Mitt intryck när jag läste den första Harry Potter-boken var bara att det var en vanlig, trevlig barnbok. Ganska rolig och spännande. Så jag sa ja, säger hon.

I arbetsrummet hemma i Härnösand satt Lena Fries-Gedin vid ett skrivbord omringat av bokhyllor, samtliga fulla av engelsk-svensk referenslitteratur,

– Idag kan man hitta sånt på internet, men då satt jag och slog i lexikon och synonymordböcker, säger hon.

Efter diskussioner enades redaktionen om en tydlig regel för översättningen: om personer eller platser gick att uttala på svenska fick det vara kvar, kunde man det inte så översattes ordet eller namnet. Detta att jämföra med grannlandet Norge som översatte i princip allt: Dumbledore till Humlesnurr och Neville Longbottom till Nilus Langballe.

– Men om någon uttalar Dumbledore på svenska så spelar det inte så stor roll. Det är ju en engelsk miljö och internatskola, och vi tyckte bara att det skulle bli konstigt om personerna hette Svensson eller Skoglund, resonerade Lena Fries-Gedin.

Föremål och företeelser fick oftast svenska namn, men det var inte helt konsekvent. Kvastspelet quidditch fick behålla sitt namn, medan the golden snitch översattes till den gyllene kvicken. (På norska översattes båda och blev rumpeldunk respektive gullsnoppen.)

– Det som är oerhört typiskt för JK Rowling är att hon har så många allitterationer. Och dem har jag verkligen försökt att ha kvar. Missnöjda Mertle och Blodiga Baronen till exempel, säger Lena Fries-Gedin.

edan från första boken fick översättaren också klura med JK Rowlings många ordlekar, dikter och gåtor. Eller rim, som i sorteringshattens sång.

– Det är alltid värst, då blev det lite karamellvers, skrattar Lena Fries-Gedin.

Hon minns tydligt arbetet med den första volymen.

– JK Rowling skriver inga litterära texter direkt, det kan man inte påstå. Det var vanlig, ganska lätt text som löpte lätt, och då var det ingen tidspress i översättningen heller, säger Lena Fries-Gedin.

Inför utgivningen kom dock ett bakslag. Från säljavdelningen på förlaget tyckte någon att man borde byta namn på Harry Potter eftersom det var för likt barnboksförfattaren Beatrice Potter.

– Det är nästan taskigt att outa dem, säger Annika Seward Jensen, som snabbt dödade den dumma idén.

Tack och lov blev det inget byte till Harald Pottström.

edan översättaren kämpade med verser i Härnösand började också den svenske Harry ta form hemma hos illustratören Alvaro Tapia i Stockholm. Tapia gick på Konstfack, hade ett förflutet inom rollspelsvärlden och jobbade nu heltid som tecknare på ett datorspelbolag. Perfekt för uppdraget, tyckte Cecilia Knutsson och Annika Seward Jensen, som fått tips om Alvaro Tapia genom en kollega. Kanske kunde en speltouch på omslaget locka pojkar att läsa boken? Själv var illustratören förvånad över att ens få frågan.

– När de ringde från Rabén & Sjögren tänkte jag: ”Wow, det är ju ett förlag!” Så jag sa ja. Men sen kom jag på att jag ju inte kunde måla. Det var mer teckning som var min grej, berättar Alvaro Tapia.

Efter att ha läst manuset började han i alla fall skissa.

– I början testade jag lite stora huvuden och smal hals på Harry, för då blir det lite gulligt, barnbok liksom. Men som alternativ skissade jag också på en stil som var mer realistisk, säger Alvaro Tapia.

Förlagets val föll uppenbart på det senare. Det fanns bara ett problem:

– Jag var inte van att måla i färg. Så jag kände ”Jag måste komma i gång med det här och lära mig”. Så jag tog akryl, för det torkar fort. Men tyvärr var det också skitsvårt att hålla paletten, för den torkar in. Och jag har inget bra färgseende, så jag tappade bort mig i det gröna, och var tvungen att hitta tillbaka varje gång, säger han.

Det syns på slutresultatet, menar han.

– Om man kollar noga på första bokens omslag så kanske man kan se att den inte riktigt är planerad. Jag målade fram och tillbaka, till höger och vänster. Jag var jätteosäker, säger han.

Eftersom Alvaro Tapia redan jobbade heltid fick han sitta med Potter-omslaget på helger och kvällar.

Det röda tåget växte fram, den gröna himmeln och röken. Och så i illustrationens mitt – Harry.

– Jag tog fasta på det som står i boken om att han är skruttigt klädd. Så kläderna är lite för stora och skjortan hänger ner utanför tröjan, förklarar Alvaro Tapia.

Målet var tydligt: att hitta ett seriöst sätt att visualisera det fantastiska på.

– Den skärpunkten har jag alltid gillat. Jag tog med mig lite från rollspelsvärlden, säger Alvaro Tapia.

När illustrationen började bli klart åkte han till förlaget och scannade in den. Det var tur. För strax därpå försvann originalet för alltid.

– Jag skulle åka hem till min mamma i Lund och hade originalet i en mapp i bussens väskutrymme. Men när jag bytte buss glömde jag att ta med mappen, säger Alvaro Tapia.

Harry var borta! Illustratören hade ångest ända tills han kom tillbaka till Stockholm och fick förklara vad som hänt. Det blev den inscannade, ofärdiga versionen som hamnade på framsidan av ”Harry Potter och de vises sten”.

– För mig var den inte klar. Han kan ju inte ha en vit tröja liksom, säger Alvaro och skrattar.

På förlaget var de ändå nöjda med slutresultatet, och senare fick de även veta att JK Rowling ska ha Tapias illustration som favorit.

– Innan hon blev upplöst i gudaktiga atomer hörde vi att hon själv tyckte att de svenska och de holländska omslagen var finast, berättar Annika Seward Jensen.

versättningen klar, omslaget klart. 1999 var det dags för Tiden att åka ut på säljdagar för att få bokförmedlare och inköpare att tro på Harry Potter. Här fanns en klar fördel med att ligga efter med svenska utgivningen: i England hade kioskerna vält. Boken var redan ett fenomen.

– Det var historien om den fattiga ensamstående mamman som sitter på kafé, och filmkontraktet med Warner Brothers. Det var en internationell succé, säger Annika Seward Jensen.

På säljkonferenserna tryckte Tiden på historien om hur Harry Potter ändrat JK Rowlings liv. Ett knep som visade sig fungera.

– Det var inte så mycket nyfikenheten på boken egentligen, utan Askungen-historien, säger Annika, som i efterhand nästan ångrar några av sina kaxiga påståenden.

– Framför bokförmedlarna sa jag ”Nu kommer ni att få vara med om någonting”. Så ska man ju aldrig säga. Men så blev det ju verkligen sen, säger hon.

– Boken var liksom utsökt in i minsta detalj. Det var de finaste barnböckerna som Raben & Sjögren någonsin hade gjort, säger hon stolt.

På bokmässan i Göteborg släpptes Harry Potter och de vises sten för allmänheten med säljskylten, ”Succéboken, nu i Sverige”.

– Och den sålde så bra, allt var så himla roligt. Det var bara jubel, säger Annika Seward Jensen, som hjulade i förlagskorridoren av lycka.

Med triumf minns Annika Seward Jensen fortfarande bibliotekarien som under bokmässan lyfte upp Potter-boken och klagade, ”Silvertext? man ser ju inte vad det står”.

– Det är för att du är mugglare! svarade vi då, skrattar hon.

I vanliga fall trycks barn- och ungdomsböcker upp i 4 000-5 000 exemplar, ofta utan att sälja slut. Här såldes förstatryckningen om 20 000 exemplar ut redan på hösten 1999.

– Sen dess har vi bara tryckt till och tryckt till, säger Cecilia Knutsson.

Bara del ett i serien hade hunnit landa, men Harry Potter-febern hade redan börjat smitta Sverige.

och med framgångarna ökade trycket på förlaget Tiden drastiskt. De svenska böckerna sålde mest per capita i världen, och många fans läste på både originalspråk och svenska. Inför släppet av bok nummer två, ”Harry Potter och hemligheternas kammare” år 2000, kom mycket gnäll för att man låg så långt efter den engelska, som getts ut redan 1998.

– Jättemånga arga pappor ringde och sa ”Jaha, och vad ska mitt barn läsa nu?!”, minns Cecilia.

– De var ju förbannade på JK Rowling också, för att hon inte skrev fortare, minns Annika Seward Jensen.

Och det engelska förlaget gjorde det inte direkt enklare för Tiden att tillmötesgå de svenska fansens längtan. Inför släppet av den tredje boken, ”Harry Potter och fången från Azkaban”, vägrade Bloomsbury nämligen att skicka något manuskript förrän det släppts på den brittiska marknaden.

– De skickade bara ett exemplar med vanlig post, dagen den släpptes. Så jag fick gå till Akademibokhandeln eller Science Fiction Bokhandeln och köpa ett ex var till mig, omslagsmakaren och ett till översättaren och sedan skicka i väg dem direkt. Det var väldigt ovanligt… och såklart jobbigt för oss, säger Cecilia Knutsson.

Det var också inför släppet av den tredje boken som samtalet kom från en mycket fisförnäm gammal dam. Otåligt begärde hon att få tala med Tidens chef för att få ett förhandsexemplar exemplar. Genast.

– När svaret blev nej utbrast hon på fullaste allvar: ”Men då köper jag hela förlaget!”, återberättar Annika Seward Jensen.

Men inte ens rika tanter fick förhandsexemplar.

– De gör ju till och med en poäng av det i filmen ”Djävulen bär Prada”, där assistenten får det omöjliga uppdraget att fixa fram den sjunde boken Harry Potter till chefens barn. Men alla visste: det gick inte, inte ens om du kände någon som kände någon. Det var bara i fiktionen det kunde hända, säger Annika Seward Jensen.

I hopp om att i alla fall översättarna skulle få manuset lite tidigare kom Tiden och andra förlag från hela Europa med ett förslag till Bloomsbury. De kunde väl sätta översättarna på en ö med tung bevakning och utan internet? Alla gav sitt löfte, de skulle inte läcka manuset före det engelska släppet.

– Men vi fick nej på det, säger Annika Seward Jensen.

ill den femte Harry Potter-boken fick förlaget anlita två tryckerier för att hinna med. Skulle pappret räcka? När maskinernas normala tempo dubblerades lyckades de tillsammans tugga ur sig 420 000 exemplar till släppet. Ändå försvann vartenda ett.

– Svindlande. För då ska man tänka att de flesta exemplar i snitt har mer än en läsare. Och tänk alla biblioteksexemplar, säger Cecilia Knutsson.

Hos distributörerna stod pallar med Harry Potter precis överallt. Inför ett släpp råkade en Ica-handlare sälja böcker en dag innan första försäljningsdag.

– Det blev mayhem, de andra bokhandlarna skvallrade och var så upprörda, säger Cecilia Knutsson.

– Vi ville inte vara otrevliga, men vi var tvungna att vara tydliga. Så på de gigantiska pallarna skrev vi ”FÅR EJ ÖPPNAS FÖRE” och så datumet. För de måste ändå ut några dagar innan handlarna fick börja sälja, fyller Annika Seward Jensen i.

okhandlarna gjorde det mesta av de längtande läsarnas engagemang. Det arrangerades midnattssläpp med ringlande köer ändå ut på gatan och fixades utklädd personal som läste högt ur de nya böckerna. För medarbetarna på Tiden resulterade trollkarlsyran i arbetsintensiva skov centrerade kring släppen.

– Det var ju slitigt som fan, några veckor. Jag blev alltid helt slut när första exen kom, för vi hade jobbat så hårt. Men det var alltid roligt efteråt, säger Cecilia Knutsson.

– När jag började jobba med det här satt min yngsta dotter på pottan med en leksakstelefon och härmade mig på bäbisspråk: ”Halli Pottel, Halli Pottel, Halli Pottel”. Mina egna barn läste serien sist av alla. De hatade den, säger Annika Seward Jensen.

För Sveriges övriga unga läsare hade det dock motsatt effekt. Ur ett läsfrämjande perspektiv blev Harry Potters betydelse enorm.

– Många mammor hörde av sig och sa ”Det här är den första bok som min son har orkat läsa”. Då fattade vi, att det här gör nytta, säger Cecilia Nilsson.

ANNIKA OCH CECILIA OM FANSENS MAKT

Annika: I början vände vi oss till bokförmedlarna för att få ut Harry Potter på den svenska marknaden. Men det som gjorde att det blev så fenomenalt stort var ju att bokläsarna själva tog makten. Det är en story i sig: med internet som växte fram samtidigt.
Cecilia: Alla grupper på Facebook där fansen delar med sig till varandra – om läsupplevelser, om Harry Potter-merchandise de hittat, de visar snygga tatueringar etc etc. Det är så fint att se!

De tror båda att Alvaro Tapias spelinspirerade omslag bidragit till att attrahera de annars osugna pojkläsarna.

– En kille vi träffade sa ”Nu har jag läst alla böcker åtta gånger så nu har jag börjat skriva av dem”, berättar Annika Seward Jensen.

är seriens avslutning gavs ut 2007 kunde Tiden summera sin insats. Genom att föra ut Harry Potter hade de inte bara varit med att skapa en lästrend bland unga, utan också lyckats ändra den svenska bokbranschens syn på barn- och ungdomslitteratur. På några år gick redaktionen på Tiden från rookies till proffs.

– Vi var gröna, unga tjejer i en hierarkisk och ofta sömnig branch. Vi var bokstavligen nobodys. Men här kom en barnbok och bara sopade mattan med hur man ska göra när man lanserar böcker, hur man ska packa dem, sälja dem. Det var tillfredsställande, säger Annika Seward Jensen, som jobbade med serien till den fjärde boken och sedan bytte förlag.

Med allvarlig ton berättar hon om sin teori bakom Harry Potter-seriens ofattbara framgångar.

– Jag tror faktiskt att JK Rowling är en häxa. Det låter som ett säljknep, men jag tror faktiskt det på riktigt. För det är något med de här böckerna, man blir ju besatt. Rowling har bokstavligt förtrollat hela den läsande världen, säger Annika Seward Jensen.

Alvaro Tapia: ”Jag testade saker som jag ­visste var förbjudna”

Alvaro om bok 1: ”Harry ­Potter och de vises sten”

…tågets skorsten:

– Jag tänkte: de är trollkarlar och lever i en parallell värld. Då är den färgad av helt andra grejer än vår. De har nog ett helt annat tidperspektiv, och kanske stilmässigt är lite mer ålderdomliga. Typ 1800-tal. De bryr sig inte om moderniteter, de kan ändå göra allt utan maskiner. Så om de gör tåg så ser det inte ut som våra tåg, utan drivs snarare av magi. Jag tänkte mig ett pråligt tåg, typ som de i Ryssland på 1800-talet. Jag såg framför mig att de hade samovarliknade skorstenar.

…varför Harry svävar:

– Det var en kompositionsgrej. Antingen målar man en scen som inträffar, eller så gör man som amerikansk fantasy och slänger in tänkta scener. Jag gjorde ett mellanting: där är tåget, där är han, och så är det magi.

…personerna i omslagets underkant:

– Det är inte specifika personer ut boken, utan mer representanter för en känsla jag ville åt.

…varför det står 9 3/4 på tåget:

– Det var en rolig detalj ur boken som jag ville få in. Men jag ville inte tvingas måla hela perrongen, så då gjorde jag en sorts griffeltavla på tåget. Jag tänkte att den är självskrivande och
visar vilken perrong den åker ifrån.

Bok 2: ”Harry Potter och hemligheternas kammare”

– Min personliga favorit. Jag testade saker som jag visste var förbjudna på omslag: till exempel att ha utfallande bilder. Här är ansiktet kapat, och man ser inte hela fågel Fenix. Men jag tyckte att det gav en känsla av att bilden fortsatte utanför omslaget. Det var en liten personlig seger att jag fick till det och att ingen stoppade mig. Och så är den väldigt dekorativ.

…en hemlig detalj:

– Här står det ”Till minne av Chen”. Det är en hyllning till min morfar som gick bort innan jag började måla. Chen var hans smeknamn.

Bok 3: ”Harry Potter och fången från Azkaban”

– Det är synd, för den blev fel. Mitt original blev dåligt scannat, så den är helt utfrätt.

Bok 4: ”Harry Potter och Den flammande bägaren”

– Den var också jobbig, där målade jag om hela fronten på natten innan lämning. Någonstans 02.00 på morgonen målade jag över hela och sov inte förrän jag hade lämnat den. Och det blev inte så bra.

Bok 5: ”Harry Potter och Fenixorden”

En varm psykedelisk bakgrund kontrasterar den svartvingade testralen och Harrys stridslystna blick.

Bok 6: ”Harry Potter och halvblods­prinsen”

– Den här är jag väldigt nöjd med, mest för att den är en hyllning till Axel Gallen-Kallela, som gjorde målningar ur det finska nationaleposet Kalevala. Där hade jag lite högre svansföring för mig själv.

…en hemlig detalj:

– Över hela bilden står det min dotters mammas namn, Helena. Bokstäverna står på rad, spärrat, så hittar man den första så hittar man resten. Men man får leta ordentligt för att se det. Jag ville inte att det skulle synas, för jag tänkte att det kunde bli problem, så jag dolde det väldigt väl. Det var busigast.

Bok 7: ”Harry Potter och dödsrelikerna”

– Mina linjer var tecknade och skulle tryckas mot en svart bakgrund – som ett avslut. Men helgen innan det skulle vara färdigt kom förlaget fram till att det skulle vara färger, och det hann inte jag på två dagar. Så då fick Peter Bergting mina skisser och så beskrev jag hur färgerna skulle vara. Han tecknade och färglade istället för att måla fram bilden, som jag hade gjort. Det är därför stilen är annorlunda.

Idag finns Alvaro Tapias originalmålningar på ­Seriegalleriet i Stockholm. Förutom det första då, som försvann.

Fries-Gedin: ”Jag är mest glad över kontakten med alla barn ”

Lena Fries-Gedin om….

…böckernas ökande tjocklek

– De sista böckerna skulle kunna ha kortats ner betydligt, men det engelska förlaget vågade inte riktigt redigera Rowling när hon blev så berömd. Det blev väldigt omständligt med beskrivningar av varenda litet hörn de viker runt och trappa de går i. Det tyckte jag var onödigt. Men barn har inget emot att läsa tjocka böcker, de låste in sig och bara läste och läste och läste.

….sagans utveckling:

– De blev mycket otäckare under hand. Och jag tyckte även att Harry blev tråkigare, för han blev ju så dyster när han kom in i puberteten.

FAKTA

Lena Fries-Gedin

Ålder: 84 år. Bor: Härnösand. När det begav sig: Översatte bok 1-7 i Harry Potter-serien. Yrke i dag: Översättare till ”Harry Potter och det fördömda barnet”.

…vad hon är mest stolt över:

– Det jag är mest glad över är kontakten med alla barn. Översättare är annars ett dolt och ganska ensamt yrke. Men här var det folk som skrev uppsatser om översättningen, skolklasser som hörde av sig med frågor. Det tyckte jag var det roligaste med allt det här.

… det stressiga arbetstempot:

– Om jag jobbar normalt så tycker jag att 25 sidor i veckan är lagom. Med Harry Potter fick jag dubbla tempot och sitta 10-12 timmar om dagen. Men jag var pensionär, så jag hade ju inget annat.
I “Harry Potter och Fenixorden” fick jag hjälp av min dotter Jessica (Gedin, programledare för ”Babel” i SVT, reds. anm.).

… hur hon hållit reda på alla namn och begrepp

– Jag har haft långa långa listor på namn, företeelser, allt som förekommer i böckerna. Annars hade det inte gått.

….varför Voldemorts födelsenamn Tom Marvolo Riddle. ändrades till Tom Gus Mervolo Dolder i den svenska översättningen?

– Det har vi fått på pälsen för. Men det är ju fullkomligt omöjligt! För Tom Marvolo Riddle är ett anagram för ”I am Lord Voldemort”, men om man skulle ha motsvarigheten på svenska ”Jag är Lord Voldemort” så har du ett ”ä” i , och det går inte, för det finns inga namn med ”ä” på engelska. Så då tänkte jag såhär: JK Rowling använder ju latin i alla besvärjelser, så varför inte ta den här frasen på latin ”Ego sum Lord Voldemort”. För då fick jag ihop namnen något så när.

…varför ”erisedspegeln” byter namn till ”mördspegeln” i de senare böckerna.

– Erised – baklänges ”desire”. Det gick inte att hitta något bättre ord på svenska än mörd – dröm. Jag provade med allt: önskan, det ena efter det andra. Men erisedspegeln är inte så bra, om man ska läsa på svenska, desire är inte begripligt på svenska. Och ”mörd” kan man i alla fall säga på svenska, och så blir det ”dröm” när man vänder på det. Men mörd är ju inget bra ord! För det ligger ju nära nörd och mörda också. Så det var inte självklart, vi hade diskussioner om det.

… varför det blev fel ibland:

– I fallet med Neville Longbottoms grandmother stod vi inför valet farmor eller mormor? Och då gissade vi fel, vilket visade sig i sjätte boken. Det är klart, lite grämer man ju sig. Det är ju förargligt. Nu är det ändrat i de nyare upplagorna.

TEXT

FOTO

ILLUSTRATIONER

Alvaro Tapia